HYLLNINGSTAL!
Kära morfar, och ärade gäster.
Vi har samlats här idag, för att hylla vår morfar,familjefar, och vän.
Morfar, du har alltid utgjort en stor del av mitt liv. Du är den i släkten som jag är mest lik. Jag syftar dels på mitt godisberoende. För som många vet, står hos morfar alltid en väntande skål med godis.
Det känns även varmt om hjärtat, att veta att du älskar mig med. Kommer du ihåg den gången, när du ställde dig upp inför vår samlade släkt och sa: Felicia, du är mitt favoritbarnbarn.
Den släktmiddagen var efter denna händelse inte lika trevlig längre, eftersom vi är sju barnbarn.

Morfar vill gärna se sig som en intelligent människa. Dock tvekar jag på detta ibland. En händelse som går emot morfars funderingar över sig själv, inträffade för ett par år sen. Det var fyrtioårs fest. Morfar skulle som vanligt åka hem tidigare, men glömde nyckeln. När jag och resterande familj kommer till huset sitter morfar uppgivet på trappan. Vi frågar vad som hänt. Han svarar:
Jag kom inte in.
Det var ju inte så farligt tycker vi, och klampar in i huset. Innanför dörren ligger två avbrutna kort.
Morfar säger: Jag skulle vara som en spion, som James Bond, och få upp dörren med korten.
Med denna historien lämnar jag tanken på om morfar verkligen är så klok vidare.

Morfar, du är en stöttpelare för din familj och dina vänner. Någon att skratta och tala allvar med. Du finns alltid vid min sida, och trots att du inte är den mest intelligente varelse som vandrat på vår jord, får du ibland fram visdomsord som sätter sig i mitt bakhuvud. Jag är stolt att få vara ditt barnbarn.

Slutligen vill jag säga, till er som inte har min morfar som sin morfar. Bättre lycka nästa liv.
En skål, morfar, 70 år!